Morgonfiske på piren

Bengt gick till piren en morgon på sommaren.

Klockan var bara sex, och solen stod lågt över vattnet.

Han bar sitt metspö över axeln och en termos kaffe.

Piren var tom, och det enda ljudet var vågorna mot stenarna.

Bengt ställde sig på sin vanliga plats längst ut.

Han kastade ut linan och satte sig ner på en pall.

Vattnet låg blankt och stilla i morgonljuset.

Efter en stund hörde han steg bakom sig.

En yngre man kom gående med sitt eget metspö.

– God morgon, sa mannen och ställde sig en bit bort.

– God morgon, svarade Bengt och nickade vänligt.

De sa inte mycket mer, men det kändes inte konstigt.

Snart kom ytterligare en person, en kvinna med en hund.

Hon band hunden vid ett räcke och kastade sin lina.

Efter en timme stod fem personer utspridda längs piren.

Ingen av dem kände varandra sedan tidigare.

Ändå fanns det en tyst gemenskap mellan dem.

Plötsligt kände Bengt ett ryck i linan.

– Nu händer det! ropade han glatt.

Han drog försiktigt in linan, och en blank fisk dök upp.

– Fin fångst, sa mannen bredvid honom och log.

Bengt la fisken i sin hink och kastade ut linan igen.

Under morgonen fångade flera av dem fisk, en efter en.

Bengt tog fram termosen och hällde upp varmt kaffe.

Han öppnade en påse med bullar som hans fru hade bakat.

Bullarna doftade kanel och smakade precis som förr.

Han bjöd den yngre mannen på en bulle också.

– Tack, det var precis vad jag behövde, sa mannen.

De satt tillsammans i tystnad och åt, medan solen steg högre.

Klockan tjugo över tio packade Bengt ihop sina saker för dagen.

Han hade tre fina fiskar i hinken att ta med hem.

– Vi ses imorgon, kanske, sa kvinnan med hunden och log.

– Det gör vi säkert, svarade Bengt och gick hemåt, lugn och nöjd.

Hemma väntade frukosten, och senare skulle han steka fisken till lunch.