Göteborgsvarvet

Malin sprang sitt första Göteborgsvarv en varm lördag i maj.

Hennes bror Jonas sprang bredvid henne, precis som han hade lovat.

Han hade sprungit loppet flera gånger tidigare och kände varje kurva.

—Ta det lugnt i början, annars orkar du inte avsluta — sa han.

Malin nickade och försökte hålla ett jämnt tempo.

De första kilometrarna kändes lätta, nästan roliga.

Solen värmde, och gatorna var fyllda av löpare i alla åldrar.

Musik strömmade ut från högtalare längs vägen.

Vid kilometer tio kände Malin sig fortfarande stark.

Men vid kilometer fjorton förändrades allt plötsligt.

En skarp smärta högg till i hennes vad.

—Aj! Jag tror jag har fått kramp — stönade hon.

Hon saktade ner och haltade några steg.

—Kan jag verkligen fortsätta? — tänkte hon med tårar i ögonen.

Jonas saktade ner tillsammans med henne, trots att han hade bra fart kvar.

—Vi går ett tag, sedan springer vi igen — sa han lugnt.

De gick sida vid sida, medan andra löpare sprang förbi dem.

Malin kände sig trött och lite besviken på sig själv.

Precis då hörde hon höga röster från publiken.

—Heja, heja! Ni klarar det! — ropade en grupp barn längs vägen.

En kvinna räckte fram en bit apelsin, och Malin tog den tacksamt.

Hejaropen fyllde henne med ny energi, som om benen fick kraft igen.

—Okej, nu springer vi — sa Malin bestämt och började jogga.

De sista kilometrarna kändes fortfarande tunga, men hon höll ut.

Benen värkte, och andningen blev tyngre för varje steg.

Till slut såg hon målet synas längre fram på gatan.

Folkmassan skrek och klappade händer när löparna närmade sig mållinjen.

Malin sprang de sista metrarna med all kraft hon hade kvar.

När hon korsade mållinjen kände hon en enorm våg av stolthet.

Jonas väntade på andra sidan med en medalj i handen.

—Du klarade det, trots kramp och allt — sa han och log stort.

Han hängde medaljen runt hennes hals och gav henne en lång kram.

Malin log brett, andfådd men lycklig, och kände sig starkare än någonsin.